Smärta..
Fysisk smärta & psykisk smärta, varför?

Att vakna varenda morgon och redan då känna tårarna bränna pga smärtan, att redan då bryta ihop och undra hur man ska klara dagen. Ryggen värker,ligamenten gör ont, axlarna gör ont, benen gör ont, huvudet gör ont och sen förvärkar på det. Bryter automatiskt ihop en stund pga den fysiska smärtan.
Sen den psykiska smärtan. Min kropp gör ont, klarar inte av att göra någonting i princip. Känner mig som en värdelös flickvän/sambo. Känslan att inte räcka till, att inte kunna hjälpa till och att överlåta det mesta till min sambo, det gör ont!
Sedan hundarna, är ensam hemma på dagarna och klarar inte av att aktivera dom som dom förtjänar. Tycker synd om dom, känner mig värdelös som hundägare och sambo ännu en gång.

Arbetsförmedligen en gång i veckan. Även där känner man sig värdelös eftersom man ändå inte kan få jobb när det är 5 veckor kvar till förlossningen.

Barnmorskan varannan vecka, har gravid diabetes på det. Ännu en gång känner man sig misslyckad som människa för att man va överviktig innan graviditeten och det tjatas om vikt mm under min graviditet. Och då har jag ännu en sak att tänka på. Ska inte gå upp i vikt alls under graviditeten. Vad ska man göra då? Jo ändra matvanor och röra på sig. Men jag klarar inte av att laga mat för jag kan inte stå upp så länge, och ut och röra på mig gör jag och jag gråter varenda gång.

Hur man än gör känner man sig fet,ful,äcklig och värdelös dagarna i ända. Vad man än gör får man höra gnäll på något. Jag orkar inte.. Snälla bebis kom ut nu!

Kan inte säga att jag är annat än trött nu för tiden. Kan lätt sova 24 timmar. Nejdå men seriöst, hade jag inte behövt gå ur sängen hade jag inte gjort det. Min kropp börjar ge upp vilket jag tycker är förbannat tråkigt!

Idag kommer en vän på långväga besök hela vägen från västervik!
Ska bli så kul att träffas igen, va längesen sist.
Snacka lite skit, minnen och pilla lite naglar och greja :)
Ska ta bussen som går 18.00 in och möta henne i stan.
Hon är så efterlängtad!

Saknar att ha någon att prata med ibland.
Hatar att behöva hålla allt för mig själv.

Vill kunna berätta för någon hur jag känner och hur jag mår.
But I am forever alone.
Godnatt

Jag hatar att det alltid är jag som ska ta allt ansvar, alltid jag som får ångest, alltid jag som måste bry mig...

Ekonomin,lägenheten,djuren,framtiden, möten mm.
Är helt jävla ensam, ångest dagarna i enda för att jag alltid måste oroa mig medans gubben bara glider runt och inte behöver bry sig i någonting alls..

Tycker man ska vara två om sånt här men jag är helt ensam...

Jag tycker inte om människor.
Jag rättare sagt HATAR människor.
Kan tex aldrig gå in i affärer utan att bli knäpp pga hur folk beter sig.
Finns ingen respekt alls någonstans och sen uppmärksamhetskåta tjejer och astuffa killar.
Jag vet att jag inte borde bry mig men vafan..

Tex när man går in på willys så står det två 12 åriga flickor och tittar på rakhyvlar och säger "undra om den här funkar att raka sig mellan benen med, jag bara älskar att vara renrakad" för att sedan snegla åt en killes håll för att titta om han hört deras överdrivna tonläge.

Jag hatar människor..
Jag är en sån som alltid säger vad jag tycker eller tänker. Tyvärr!
Folk gnäller om att folk alltid går bakom ryggen på dom. Sen kommer jag och säger precis som det är ( har ofta en trevlig ton och försöker även hjälpa till och förklara hur man kan göra det på ett bättre sätt )
Men nej då jävlar är det fel också!
Bestäm er för i helvete!
Vill ni vara runt ärliga människor som vill erat bästa eller runt folk som går bakom ryggen på er. Det blir ju gnäll vilket som!

Suck... Godnatt!

Imorgon ska min älskade vovvis kastreras, är så sjukt nervös!
Men skönt att det blir gjort.

Har så otroligt ont idag så det känns som om hela jävla underlivet spricker i småbitar så det gör nå så förbannat ont att ens röra sig just nu...
Är trött på detta nu... 9 veckor kvar sen kanske man blir lite rörligare!

Nu är det dags att vila efter maten eftersom jag har så ont och maten kom upp igen innan jag ens hade ätit klart.

Kill.me.now

Det enda jag bad om idag va att slippa gå upp kl 05.00 pga smärtor mm. ( går alltid upp och väcker sambon ).
Tänkte att jag för en gångs skull kanske kunde få sova lite. Och det fick jag! Och det gjorde han med..
Att man ALLTID ska behöva göra allting själv för att det ska bli gjort. Så otroligt besviken att en 22 år gammal människa inte ens kan gå upp själv, sen när jag påpekar att han försovit sig snäser han bara åt mig..

Så otroligt jävla besviken!
Hur kunde jag ens ge dig ansvaret att gå upp själv!

Sen undrar han varför jag inte litar på honom och ger han mer ansvar ( jag är kontrollfreak )...